om jag fick välja

Om jag fick välja skulle jag bara bli kär i 20-åringar. Om jag fick välja skulle jag bara bli kär i folk när jag vet att det är besvarat. Om jag fick välja skulle jag också ha tre mille på banken och vara bäst på allt.



Det är inte direkt så att jag längtar efter att tycka om lite äldre herrar (nu menar jag inte 50-streckarna utan det som är typ 10 år äldre än vad jag är nu), men det händer. Det är inte så sällan heller. Ibland tror jag att min hjärna stänger av sig när jag träffar killar mellan 18-21, de blir oftast fina vänner men inte mer än så. Om jag får leka psykolog med mig själv så tror jag att det beror på att jag ser dessa som jämlikar alltså vänner. För att jag ska bli kär (det krävs mycket och det har hänt två... nej vänta, tre gånger) måste jag se upp till personen på många sätt, och det är svårt om personen är i min egen ålder eller om den överröser mig med kärlek. Jag är väl knappast ensam om att alltid bli kär i det man inte kan få.

Ett exempel på detta är när jag senast var kär. Jag var 16 år och jättekär i en lite knepig kille om man säger så... Han var dock rätt flörtig av sig, och vissa veckor ägnade han timmar åt att ge mig uppmärksamhet. Just dessa veckor avskydde jag honom av hela mitt hjärta och kände äckel i timmar efter att han hade rört mig.

Nu kanske jag inte skulle bete mig så extremt om det hände idag, men just den där situationen när man har gått och trånat efter en person jättelänge som plötsligt ger respons tillbaka är i sig riktigt otäck. Egentligen ska det ju vara så att man är på det klara från början om man vill att det ska fungera. Man behöver inte älska varandra från minut ett, eller ens vara kära, men om det finns ett intresse ska man inte vara rädd för att säga det. Annars slutar det aldrig lyckligt.

Så det jag vill säga med det här är att man inte ska vara rädd för att prata med varandra från början när allt är oskyldigt och oförstört. Det minimerar även risken för att någon skall bli heart broken.