Vi småpratade och fick rät bra kontakt (tyckte jag). På något sätt slutade allt med att han gav mig sitt visitkort. Det var jättebarnsligt, med Kalle Anka på, och massa glitter. Men vad brydde jag mig om det. När krogen började stänga hörde jag plötsligt mamma ropa på mig. Tonåring som man är sa jag nåt i stil med : "men åååh, jag kommer snart, vänta lite!".
Efter nån minut så ropade hon igen och när jag då tittade i dörröppningen så låg hon helt blodig och nästan avsvimmad. Jag bad schlagerpojken om hjälp, och drabbades av panik. Men ingen hjälp fick man minsann! Då hade han plötsligt bråttom bort, och försvann fort. Sen vaknade jag.
Kära KP-Annika. Är jag galen?
Elak Norrman i dröm.
No comments:
Post a Comment