mina sju första månader i malmö

I all yra har jag helt glömt bort att jag bott i min kära lägenhet i över 6 månader nu. Sex månader och en vecka, för att vara exakt. Kul!

Har egentligen bott i Malmö i snart sju månader. Den 14 september ringde de från SLU och sa att jag fick infinna mig samma dag för att få börja på min drömutbildning. Då var jag bakis och nyvaken i Berlin. Men jag stack på en gång, det var inget snack om saken. Bodde tre dagar på vandrarhem, hade knappt några pengar, ingen dator (eftersom jag åkt med min miniväska direkt från Berlin), typ ett ombyte och kände verkligen INGEN. Jo, Paola förstås, men hon var i Stockholm vid detta tillfälle.

De tre dagarna var fruktansvärda. Grät mig till sömns varje kväll. Jag hade ju inte hunnit säga hej då ens, och helt plötsligt skulle jag bo någon annanstans i minst tre, kanske fem år.

Efter en snabbvisit hemma för att fira Nikis pappa och för att hämta lite personliga prylar och kläder flyttade jag in hos Paola och Anton och blev liksom tredjehandsinneboende. Fast egentligen sjundehands, eftersom det även bodde fyra katter där. Och jag är jätteallergisk.

Så ni kan ju fatta att jag var så. jävla. glad när jag fick skriva under kontraktet på min lilla baracklya vid havet. Jag trivs som fisken i vattnet, handen i handsken och så vidare.

Och så har det väl rullat på. Sakta man säkert glider Stockholm längre och längre bort, samtidigt som jag känner mig starkare och säkrare som malmöbo. Men det är klart, det känns fortfarande ensamt ibland. Skillnaden nu är att jag faktiskt har några att ringa om det blir för outhärdligt. Och så det där med att jag inte är bostadslös förstås.