Sommaren 2006. Vår högsta gud var Pete Doherty, och jag var musan eftersom jag fått chansen att se honom på Babyshambles hittills enda Sverigespelning (om man inte räkar med deras tvångs-spelnig på Debaser). Vi drack 3-4 gånger i veckan, hade galet sex, släpade på vattenpipan över halva stan, kedjerökte Lucky Strike och grillade lite varstans man kunde få upp en engångsgrill. Det är endast ett år och några månader sedan, men allt känns ändå så otroligt långt borta. Folk har stadgat sig, lugnat ner sig, börjat oroa sig för könssjukdomar, dragit ner på drickandet, börjat snusa istället för att se cool ut och röka, hör Babyshambles nya låt på p3 och tänker inte så mycket mer på det.
Alla, utom jag?
Okej, jag röker inte så mycket vattenpipa, eller vanliga cigaretter heller för den delen, men jag festar rätt så (för) mycket och har verkligen inte stadgat mig. Pinsamt nog är jag fortfarande lite smått intresserad av Pete, och tycker för all del att han och Kate ska bli tillsammans igen. Nu har jag blivit rädd att jag ska bli den där tragiska (förlåt, men så är det) människan som går ut och festar med 18-19-åringar när jag själv är 40+. Den som förlorar sina vänner när de skaffar familj, misslyckas med sin karriär och bosätta mig i en småstad nära Stockholm utan körkort med ett gäng feta ungar som jag fick med första bästa gubbjävel jag fick tag på när jag som 32-åring hade en major livskris.
Snälla, ge mig varningstecken. Okej, jag är 18 år och ganska långt från att bli sådär... men... jag vill inte att jag ska vilja vara 16 resten av livet!
Andra bloggar om: 2006, alkohol, babyshambles, cigaretter, fetma, Fylla, Pete Doherty, sex, sommar, Ålder
No comments:
Post a Comment