00-talets fenomen

Sådär! Nu är julafton över och det är mindre än en vecka kvar av 2009 och 00-talet. Tänkte därför passa på att sammanfatta några av det jag anser vara 00-talets största fenomen. I Sverige, Stockholm, min bekantskapskrest. Utan någon som helst inbördes ordning.

Pete&Kate

Det ultimata paret. Mina största idoler 2006. Jag och mina kompisar tittade på "Who the fuck is Pete Doherty" och sniffade strösocker. Vi önskade vara lika svarta under ögonen och lika smala som våra älsklingar.

Lady Gaga

Har ingen förståelse för hennes storhet. Alls. Kom nyss på att hennes låtar påminner väldigt mycket om svensk schlager, speciellt hennes senaste "Bad Romance". Och svensk schlager har ju alltid gått hem. Abba är ett toppexempel.

Stuprörsjeans

Fy vad jag tyckte det var fult med stuprör när de först introducerades som det "senaste" modet någon gång typ 2002. Sen älskade jag det. Först skulle de ha låg midja så buttcracken syntes. Sedan normal. Efter det hög och ett tag skulle den nästan snudda vid armhålan. Nu har midjehöjden halkat ner på en ganska sund navelnivå. OBS, glöm inte att någon försökte utrota stuprörsjeansen runt 2007, genom att påstå att supervida byxor var trendigt. Den trenden dog dock lika fort som man säger nyår.

Emokultur

När jag var nybliven tonåring i början av 00-talet existerade inte Emo. Ingen visste vad det var. Men nog var vår fusion av punk/goth och HM-kläder en bra föregångare. Precis som dagens emos satt vi vid Sergels Torg. Man kunde inte lyssna på musik ur mobilen då, men vi hade ibland med oss små bandspelare.

Största skillnaden mellan oss och emos är troligen musiken. Vi lyssnade på gammal klassisk musik som Cock Sparrer, Bauhaus och Ebba Grön. Dagens ungdom lyssnar på obegripliga saker som Tokio Hotel. Det spelas på MTV! Det hade vi aldrig tillåtit. Föresten läste jag nånstans att Emo tydligen är ute bland kidsen nu.

Britney Spears

Denna underbara kvinna har nog gått igenom den största transformationen under 00-talet. Från blond, sexig oskuld med superhit efter superhit, till skallig kedjerökande psykbrottsfall på rehab, till världens tråkigaste småbarnsmorsa. Love it.

"Indie"kulturen

Som jag förstår det var indiekulturen faktiskt en hipp subkultur på 90-talet. På 00-talet har den förvandlats till en folkkär tradition, och är snarare benämningen på en musikstil. Det började med Håkan Hellströms solokarriär. Först tyckte folk att han sjöng falskt, men snart viftade han på armarna i Allsång på Skansen. Sen släppte BD ett nytt album, och därefter var förfallet i full gång. HM sålde tantskjortor med små puffärmar till 15-åringar. Det blev inflation av Second Hand-butiker. Folk menade allvar när de köpte ett par basketkängor i tyg för 700 kronor. Sebastien Tellier ställde upp i Eurovision Song Contest.

Så när indie blev kommersiellt fick sveriges hipsters ta till sig något annat. Se nedan.

Electro

År 2000 var det mest technonördar och gamla rejvare som diggade electro. Men det fanns flera tecken på att det kanske skulle få större genomslagskraft snart. JC använde sig av Mr Oizo i sin reklamfilm redan år 2000. The Knife älskades av alla med sinne för musik, först i Sverige, sen i Storbritannien och därefter i Europa. Men det största genomslaget var ändå när Justice släppte singeln We Are Your Friends 2006.

Helt plötsligt var electron och nu rave-vågen det allra hippaste. Alla gick klädda i oversize-tischor med neontryck, hade wayfarers i regnbågens alla färger, och män som kvinnor tyckte det var riktigt snyggt med silvertights. De sista åren har nurave-stilen tack och lov stendött, och jag befarar även att electrons höjdpunkt är nådd som subkultur i och med att varannan hiphop- och r&b-artist samarbetar med Crookers.

I morgon ska jag ta upp härliga 00-talfenomen som Berlin, Barn och Facebook.