tråkmånsar!

Varför har Sverige utvecklats till jantelagen själv? Framförallt personer över 50 verkar spendera minst 48% av sin tid till att klaga, och vara allmänt negativa. Exempelvis idag när jag transporterade min kropp mellan Medborgarplatsen och Gullmarsplan med hjälp av stockholms länstrafiks tunnelbana. I båset bredvid mitt sitter ett övre medelålders par, troligen mor-eller farföräldrar, och mittemot dem sitter ett barn på ca 8-9 år. Jag noterar att barnet bär ett gröna lundarmband, och gissar att de stackars mor- eller farföräldrarna säkert har stått ut med barnskrik, kladdiga sockervaddar, hamburgermiddag och värdelösa åkattraktioner sedan i förmiddags, och skänker dem en tanke av medlidande. Mitt medlidande försvagas dock något när jag hör deras konversation, och inser hur urtråkiga och hopplösa de vuxna kan vara.

Farmor/mormor till barnet som dricker ur en bonaqua: -Ta ut plastbiten ur munnen så du inte kvävs. Det är farligt

Barnet tar ut plastbiten med en gång och ser lite orolig ut.

Barn: Ja, då dör man

Farmor/mormor: Ja det gör du. Usch och fy.

Barn: Men inte om ambulansen hinner komma.

Farmor/mormor: Nej du dör i alla fall. Ambulansen är aldrig så pass snabb.


Är det jag som är dum och orealistisk, eller är det mormodern/farmodern som är det? Varför ska hon förstöra hennes barnbarns tankar om den svenska räddningskåren innan hon ens har hunnit förstå att farbror polis häller ut din folköl i vitan och brandkårens "snyggingar" inte var så snygga, utan mest gamla gubbar med lätt ölmage?

Innan jag går hinner jag tjuvlyssna lite till på min observationsfamilj. Den här gången är det barnets tur att verka korkad. Hon fortsätter suga på sin bonaqua, men eftersom hon inte dragit upp pipen, kommer inget vatten.

Barn: Det kommer nästan inget vatten nu.

Barnet tittar lite på sin flaska, testar att dricka igen, men inte heller nu får hon något vatten. Det bör tilläggas att det tydligt syntes att ungefär halva flaskan var kvar.

Barn: Oj, vattnet är visst slut! blir hennes slutsats.

Mor- eller farföräldrarna säger inget. De sitter tysta, suckar lite inombords och ser allmänt grådaskiga ut i ansiktet. Jag har ingen aning om ifall de skäms för att de har ett sådant korkat barnbarn, eller om de bara är allmänt likgiltiga till henne.



Welcome to Stockholm - the Capital of Indifference