Panikade en aning igår. Satt på trappan till Söderalmsskolan i snöregnet, frös, grät och rökte - de där jävla vogue.. inte optimalt när man vill känna sig lite dekadent. Klockan var inte ens tio men allt kändes så fel, och rätt och Stockholm var det sista stället på jorden som jag orkade höja mina händer för. Allting slutade lyckligt i en trekantskram på S:t Paulsgatan, suckandes utmattad mot den frostbitna väggen. Eller, nej det slutade inte där, jag lyckades få med mig Axel till ODDsters total, som ju var okej. Det var dock fullproppat med folk, om möjligt av "fel" sort. Var väl inte sådär över mina öron förtjust i en bunt indiemänniskor med 30-årskris på ett smockfullt dansgolv. Musiken var en glättigt mellanting av MSTR KRFT och Sebtember ungefär, men som sagt; det funkar. Marie Laveau är kanske inte den bästa festlokalen för den delen heller.
Funderar äver det här med hypen kring de nordiska länderna. Of Montreals Norge-hysteri och Arcitechture In Helsinki... ja, se bara till namnet. Varför ses norden som så spännande mystiskt, oupptäckt, gulligt, och indie? Här är det ju bara deppigt med hela mönstret som aldrig går ut. Alla dessa mediamänniskor med fäbless för gamla tider, gamla klubbar och gamla frisyrer, trots att flinten börjar titta fram.
Andra bloggar om: höst, Stockholm, indie, 30-årskris, marie laveau, norden, klubb, oddster
No comments:
Post a Comment