Min stora dröm är att få vara "untouchable". En sån där som oberört tar sig genom livets alla upp- och nedgångar. Den där tjejen alla vill ha, men ingen kan få. Asexuell, dryg och eftertraktad, det är mitt mål.
Jag är allt annat än untouchable. Jag är så touchable att det är galet, framförallt nu på sistone. Hur mycket jag än kämpar och kämpar så kan jag bara inte. Ju mer jag försöker ta avstånd till saker som kladdar ner min bild av den perfekta människan, desto större sug får jag att nyttja dem. Hur länge kommer jag egentligen kunna hålla på såhäroch lura mig själv innan jag hoppar framför tåget?
Nej, nu tror jag i och försej inte att jag kommer hoppa framför något mesigt tunnelbanetåg, det vore ju nästan kulmen på att förstöra drömbilden av sig själv. Att dö, helt utan överdos...
Det bästa vore om vi kunde införa dödshjälp i Sverige, men då inte bara för gamla och sjuka, utan även för dem som faktiskt gärna vill dö, men vars största fobi är att dö i smärta. Tänk vilken revolution det skulle vara. Enda anledningen en stat inte skulle vilja införa detta måste ju vara att populationen skulle minska så pass drastiskt att Sverige som stat skulle gå under.
Eller jag kanske har fel. Majoriteten är väl inte lika sugna på evig sömn.
Andra bloggar om: död, sverige, självmord, dödshjälp
No comments:
Post a Comment