debaser

När jag och Axel var 17 år gamla hade vi en gemensam våt dröm. Vi gick ofta förbi den, och suktade med glansiga ögon. Drömmen var en bar vid namn Debaser Slussen. Det bör tilläggas att vi vid denna tidpunkt tyckte Pete Doherty var den coolaste snubben på jorden, och 80 kronor för ett sexpack folköl kändes helt okej (när det bara fanns en affär som sålde till minderåriga på Söder). Så vårat livsperspektiv var kanske en aning skevt i allmänhet.

Vid våra, i princip, dagliga promenader vandrade vi ofta förbi just Debaser "Debban" Slussen. Särskilt på somrarna gjorde det ont. Uteserveringarna med alla snygga, rockiga och otroligt häftiga människor. Iskalla Daiquiris döpta efter Pixies-låtar. Längtan går inte att beskriva.

Grejen är ju den att Debaser i Stockholm har 20-årsgräns, och håller väldigt hårt på denna. Vi var alltså 17. Tre långa år kan ju göra vem som helst tokig! Men det fanns ett kryphål. Det hette Fritz Corner, och för 150 kronor kunde man bli medlem och komma in som 18-åring på lördagar. Så fort 18-årsdagen var nådd sprang man och köpte medlemskortet. Äntligen skulle man få vara och festa med alla tuffa människor på Debaser!

Lyckan var inte långvarig. Inte för att vi inte hade roligt, för det hade vi, men ärligt talat kan inte en enskild klubb roa en särskilt länge. Givetvis var det inte så häftigt som vi föreställt oss, och dessutom var vi verkligen små i jämförelse med alla 20-plussare.

Debaser är fortfarande ett grymt ställe. Numera besöker jag inte Debaser Slussen så ofta dock. Dels eftersom jag av naturliga skäl går på Debaser Malmö. Dels för att Debaser Medis kör mer på electroklubbar när jag är i Stockholm.

Men sådär omåttligt häftigt har det nog aldrig varit. Det var bara just en våt tonårsdröm.