Är utöver min mystiska vadvärk, har jag en annan värk. En värk av längtan. Men jag vet att jag bara längtar vidare till nästa ställe när jag kommer någonstans ny. Jag skulle kunna längta mig runt jorden. Just nu längtar jag till mitt underbara landställe.
Mitt landställe är en liten pärla på jorden. En gammal lada min farmorsfar fraktade över till den lilla ön i Blåkullasjön i Gästriklands skogar. Där ingenting förutom tall och lingon egentligen växer, på grund av den fruktansvärt sura och torra jorden, men där det ändå alltid är lummigt och grönt. Min familj har jobbat hårt med att bygga nya rabatter, fylla varenda liten kruka med plantor, släpat gamla badkar som fått tjäna som örtagårdar.
Landet är det enda stället jag kan möta mig själv på. Jag kan sitta på en sten och titta ut över det lugna vattnet i timmar. Bara tänka. Det går ingen annanstans. För jag är handikappad. Jag står inte ut med tystnad. Hela tiden är det musik eller tal i mina öron. När jag läser är det förvisso tyst utanför mitt huvud, men inuti det kan jag höra alla karaktärers röster starkt.
Nu orkar jag inte skriva mer om det här. Fast jag kan gå in på det hur länge som helst. Men det är nog inte så intressant.
Ska försöka blogga varje dag ett tag föresten. Se om det lossnar. Det kanske kommer igång igen. Vore kul. Främst vill jag ha det som ett dokument av mig själv i framtiden. Se hur jag utvecklas eller något sådant dravel.
No comments:
Post a Comment